Publicerad den

Spanien efter Franco

Spanien efter Francisco Francos död 1975 representerar början till skapandet av det nya demokratiska Spanien. Att detta kunde ske utan ett femte inbördeskrig berodde mycket på att den stora förändringen sedan länge var noga förberedd av Franco själv. Folket hade fått tid att vänja sig vid tanken på övergången, la transiciòn, vare sig de var anhängare till diktaturregimen eller inte.

Spanien går från diktatur till demokrati

Redan 1947 hade Franco utropat Spanien till monarki och 1969 utnämnde han prins Juan Carlos de Bourbon, sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Juan Carlos, född i Rom 1938 och uppfostrad i portugisiska Estoril, var då bara 31 år och son till en av tronpretendenterna, Juan de Bourbon, Alfonso XIII:s näst äldste son. Don Juan hade under större delen av sitt vuxna liv levt i exil i Italien och Portugal. Franco var inte speciellt förtjust i honom och ansåg honom inte lämplig som blivande kung, mycket beroende på hans lite yviga livsstil, som inte alls passade diktatorn med sitt spartanska leverne.

Juan Carlos blir kung och statschef

Kung Juan Carlos med sin hustru drottning Sophia (Wikipedia)

Juan Carlos uppfostrades från och med 1969 till detta ämbete och efter generalens död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien. Många spanjorer var, helt naturligt, tveksamma till om Juan Carlos skulle klara sin roll som kung och statschef. Från 1966 hade han alltid funnits i bakgrunden när Franco visade sig officiellt. Han blev den efterlängtade son som diktatorn aldrig fick. Juan Carlos hade gett sina landsmän intryck av att vara lite obegåvad, vilket ytterligare förstärktes av oförmåga att hålla tal. Det visade sig vara en total felaktig bild av kungen. Trots sin bakgrund och uppfostran lade han om kursen för att ge landet ett demokratiskt statsskick av västeuropeisk typ. Mer om det spanska kungahuset i slutet av detta kapitel.

Adolfo Suárez utses till premiärminister

Adolfo Suárez, landets premiärminister 1976–1981 (Wikipedia)

Landets första premiärministern, Carlos Arias Navarro, hade Franco tidigare preparerat för rollen. Hans utnämning följdes emellertid av omfattande demonstrationer och konflikter på arbetsmarknaden, som ledde till att han 1978 ersattes av Adolfo Suárez. Han var då ännu inte folkvald. Denne bildsköne unge man hade tidigare varit generalsekreterare i Francos enhetsparti Movimiento Nacional (nationella rörelsen). Som inrikesminister fick Suárez till sin hjälp Manuel Fraga, en skarp politiker från Galicien som långt in på 1990-talet skulle spela en viktig roll i Spaniens fortsatta utveckling mot demokrati. Fraga höll just på att starta ett nytt politiskt parti, det konservativa Alianza Popular (AP) som under slutet av 1980-talet skulle ändra namn till Partido Popular (PP).
Det var när Suárez i juni 1976 blev utsedd till premiärminister som demokratiseringsprocessen tog riktig fart. Han blev ledare för ett av de nya partierna Unión de Centro Democrático (UCD).

Första fria valen 1977

Politiska partier, som fram tills dess hade varit förbjudna, kunde inom mindre än ett år efter Francos död åter verka fritt och de första fria parlamentsvalen hölls 1977. Den största chansen tog Suárez – och då darrade Spanien – när han efter att ha haft hemliga möten med kommunistledaren Carillo erkände det spanska kommunistpartiet, som hade varit helt förbjudet under många år. Carillo kunde återvända till Spanien från sin exil i Sovjetunionen och södra Frankrike. UCD segrade till slut i valet, dock med bara 34 procent av rösterna. Socialdemokraterna (PSOE, Partido Socialista Obrero Español) hade blivit starkt och kom tvåa med 29 procent. De två stora förlorarna var högern (AP) och vänstern, representerat av det spanska kommunistpartiet (PCE).

Framgången börjar för Felipe González

Framgången för socialisterna berodde främst på att den gamla partiledningen, med många i exil, 1972 hade ersatts av en inhemsk grupp aktivister, som leddes av en ung advokat från Sevilla, Felipe González. González var något yngre än Suárez och båda var attraktiva både till utseendet och i sin personliga framtoning. 1978 antog kung Juan Carlos I en ny, demokratisk grundlag som ersatte den tidigare från 1931. Det var den tolfte konstitutionen i Spaniens historia men ingen hade tidigare fungerat på grund av att den alltid hade skrivits av ett enskilt parti. Nu skapade alla partierna gemensamt för första gången i historien en gemensam konstitution. Den nya spanska konstitutionen var förmodligen den mest liberala i hela Västeuropa. Den definierade Spanien som ett parlamentariskt kungadöme till skillnad från ett konstitutionellt Det fanns ingen officiell religion och krigsmakten var mycket strängt tilldelad en mindre roll. Dödsstraff var förbjudet och rösträttsåldern bestämd till 18 år. Avvecklingen av Francodiktaturen skedde gradvis och under lugna former.

Publicerad den

36 års diktatur under Franco

Den 1 april 1939 avblåstes striderna efter en fullständig seger för Francosidan. Franco blev nu officiellt el Caudillo (den store ledaren), och kollega med der Führer i Tyskland och il Duce i Italien. De regeringstrogna behandlades mycket hårt. Kriget hade splittrat det spanska folket på djupet och ingenting gjordes för att underlätta försoningen mellan ”de två Spanien”.

Vem var Franco och var kom han ifrån?

Vem var då denne man som skulle få en sådan enorm makt över sitt land och sina landsmän? Francisco Franco Bahamonde föddes 1892 på flottbasen El Ferrol i Galicien. Han kom från en familj med bakgrund inom flottan och närde en dröm om att komma in på sjökadettskolan. Ansökan avslogs dock och Francisco blev tvungen att söka till infanteriakademin i Toledo. Han var då 15 år gammal och blev med sin pipiga röst och kortvuxna person ofta mobbad av sina studiekamrater.

Studieresultaten var dåliga, han blev bara 251:e kadett bland totalt 312. Efter fullgjord utbildning sökte han sig till Marocko, där han mycket snabbt avancerade i graderna och erhöll 13 medaljer för ledarskap, disciplin och mod. Francisco Franco blev slutligen, 33 år gammal, historiens yngste general efter Napoleon. Franco var som person helt olik Hitler och Mussolini. Han hade ingen utstrålning och karisma som sina kollegor och var dessutom en urusel talare. Han var inte heller språkkunnig, hade inte sett något annat land än Spanien och framför allt hade han kanske bara en tredjedel av befolkningen med sig. En sida av hans personlighet var dock mycket stark: han var en duktig politiker och en slipad taktiker, vilket han ofta visade under sina nästan 40 år som diktator. Dessutom var han ett mycket gott katolskt föredöme genom sin livsstil: djupt religiös, rökfri och måttlig med alkohol och aldrig intresserad av andra damer än sin hustru Carmen, som han gifte sig med vid 31 års ålder.

Vilka värderingar hade han?

Francos livsåskådning och värderingar var helt centrerade kring det militära. Patriotism, tron på ett enat Spanien, fientlighet mot politiker och en överdriven känsla för heder, integritet, order och disciplin. Framför allt var disciplin hans ledstjärna, vilket kom att påverka Spanien mycket under hans tid som diktator. Det följde en fruktansvärd tid för de motståndare som inte hade hunnit fly ur landet. Över två miljoner personer fängslades och avrättningarna var många. De som hade varit hans motståndare fick inga arbeten och deras änkor ingen pension. De republikanska anhängarna fick däremot poster inom offentliga förvaltningar och myndigheter och den statliga byråkratin växte lavinartat. Polisen, i form av de hatade Policía Armada och Guardia Civil, blev hans verktyg för att rensa upp och rädslan för diktaturens metoder blev också ett av skälen till hans mångåriga absoluta makt. Franco gav tillbaka en del privilegier till kyrkan. Jesuitorden återuppstod och kyrkan blev ansvarig för all utbildning i samhället.

20 år med ekonomisk kris

Under de närmaste 20 åren, det vill säga ända fram till slutet av 1950-talet, skulle Spanien förfalla ekonomiskt för att till slut bli ett ekonomiskt u-land i Europa. Den 29 september 1953 hände det som skulle föra Spanien ut ur isoleringen på dess halvö, nämligen allianspakten med USA. Detta underlättades av två internationella händelser: Stalins död och valet av general Eisenhower som USA:s nye president. Först år 1955 blev Spanien medlem av FN och 1959 blev landet invalt i OECD.
Inrikespolitiskt styrdes landet av en personlig diktatur utan utrymme för andra offentliga åsikter än dem som general Franco tolererade. Även kyrkan gav till en början sitt helhjärtade stöd åt diktaturregimen men började under 1960-talet att stegvis propagera för social rättvisa. Trots de hårda åtgärderna mot meningsmotståndarna stöddes regimen länge av stora delar av det spanska folket.

General Franco dör

Den 20 november 1975 hände det som många inte trodde var möjligt. General Francisco Franco dog sedan ett läkarteam på tjugo personer försökt hålla honom vid liv in i det sista. Han blev 82 år och hade styrt Spanien med järnhand under 36 år. Han begravdes söndagen den 23 november i monumentet Valle de los Caídos utanför Madrid. Det är en grotesk skapelse, designad av den kände båthamnsbyggaren José Banús, med en 262 meter lång underjordisk krypta och utanför på berget ett gigantiskt kors som är 150 meter högt. Efter inbördeskrigets slut hade ungefär en halv miljon spanjorer flytt från landet och knappt 280 000 hade satts i fängelse av Francoregimen. Här slutade diktaturen och det moderna Spanien med ett demokratiskt styrelseskick tog sin början.