Publicerad den Lämna en kommentar

Partido Popular och Mariano Rajoy tar över makten

Parlamentsvalet i Spanien 2011 var det tionde i ordningen efter demokratins återinförande och hölls den 20 november. Segrare i valet blev konservativa Partido Popular, lett av Mariano Rajoy Brey, 56 år gammal. Det blev en jordskredsseger för Rajoy, som var partiledare sedan hösten 2003 och bland annat hade innehaft posterna som inrikes- och utbildningsminister under företrädaren José Maria Aznars tid som premiärminister 1996–2004. Den 56-årige galiciern Rajoy, som regelbundet beskrivits som okarismatisk, förde PP till egen majoritet med 44 procent av rösterna. Partiet lyckades få 187 av 350 stolar i kongressen, Parlamentets underhus. Regeringspartiet PSOE släpade efter med 29 procent, eller 109 platser.

25 procents arbetslöshet i Spanien under 2013

Mariano Rajoy stod nu inför en av nationens största utmaningar någonsin. Under Mariano Rajoys första år vid makten fördjupades skuldkrisen. De nedskärningar som gjordes ledde dessutom till en ökad arbetslöshet och vid början av 2013 var över 25 procent av den vuxna arbetskraften arbetslös och nästan 50 procent av ungdomen var utan arbete. Samtidigt drabbades det konservativa regeringspartiet av en allvarlig korruptionsskandal. Men med egen majoritet i parlamentet kunde ändå Mariano Rajoy fortsätta att driva sin politik. Krisen ledde dock till att separatismen växte i Katalonien och Baskien, samtidigt som förtroendet för regeringen föll till en bottennivå.

Korruptionsskandalen inom Partido Popular

Korruption och bedrägeri inom regeringspartiet Partido Popular handlade bland annat om en illegal finansiering av partiet. En utredning koncentrerades kring 66 mutor som hade betalats ut till regionala makthavare i utbyte mot byggkontrakt under 00-talets högkonjunktur. Partiets mångårige kassör Luis Bárcenas avslöjades ha samlat drygt 47 miljoner euro på hemliga konton i Schweiz – mutpengar från affärsmän och byggföretag som hade fördelats som ”extralöner” inom partiet. Bárcenas hamnade i fängelse och där avslöjade han allt om härvan. Utredarna hittade mycket kontroversiellt material i hans hemliga bokföring, bland annat utbetalningar till partiledaren Mariano Rajoy.

Ett historiskt val med en ny politisk situation

Det politiska landskapet förändrades radikalt efter valet 2015. Tvåpartisystemet var över och en ny etapp hade påbörjats. Sedan Mariano Rajoy, ledare för det största partiet, misslyckats att få parlamentariskt stöd i månadsskiftet augusti/ september, utsåg kungen PSOE:s Pedro Sánchez som kandidat till att bilda regering. Även Sánchez misslyckades dock i sina nya försök och slutligen omvaldes Rajoy den 27 oktober 2016 som spansk premiärminister. Efter ett internt uppror i PSOE, där Sánchez till slut valde att avgå som partiledare, lade partiet ner sina röster i parlamentet. De 69 nedlagda rösterna var det högsta antalet och de 111 motrösterna det minsta antalet någonsin sedan den moderna spanska demokratins införande i slutet av 1970-talet. I parlamentsvalet den 20 december 2016 blev visserligen återigen det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) det största partiet men rösterna räckte inte för att få absolut majoritet som under segervalet 2011. Med sina 123 mandat av parlamentets 350 var PP:s enda möjligheten att bilda regering att PSOE skulle lägga ner sina röster. Socialistpartiet PSOE blev näst största parti i parlamentet med 90 mandat, det nya vänsterpartiet Podemos blev tredje största parti med 69 mandat och liberala Ciudadanos slutade som det fjärde största partiet med 40 mandat. Detta betyder att Spaniens regering är en minoritetsregering och måste börja lära sig att kompromissa för att undvika nyval.

Podemos och Ciudadanos – två nya partier i spansk politik

Det vänsterinriktade partiet Podemos är mycket ungt och bildades så sent som 2014 med Pablo Iglesias som ledare. Det uppstod som ett missnöjesparti på vänsterkanten och blev mycket snabbt ett parti att på allvar räkna med. I valet 2014 till EU-parlamentet fick Podemos fem mandat av Spaniens totala 53 mandat. Partiet har inneburit en rejäl utmaning för socialistpartiet PSOE genom att attrahera många av deras väljare på den yttersta vänsterkanten. Det borgliga partiet Ciudadanos, som är lite äldre och grundades 2006, var under lång tid endast taget på allvar i sitt ursprungsområde Katalonien. Partiet har dock växt kraftigt i hela Spanien som ett alternativ till Partido Popular, mycket beroende på det missnöje som har funnits i samband med den ekonomiska krisen och de många korruptionsskandaler som har uppdagats hos PP. Vid valet till EU-parlamentet fick de två mandat.

Publicerad den Lämna en kommentar

Spansk politik från 2000 till 2011

När PSOE och Felipe González vid parlamentsvalen våren 1996 fick lämna regeringsmakten till Partido Popular blev José María Aznar ny premiärminister. Detta var väntat och maktskiftet blev en välkommen förändring i den korrumperade spanska politiken. 1990-talet hade varit de stora skandalernas årtionde och speciellt inom socialistpartiet. Aznar blev den förste högerorienterade politiker som styrde Spanien sedan Franco. Under hans första mandatperiod uträttade han många bra saker för Spanien. Han beslöt bland annat att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, han reformerade arbetsmarknaden och vidtog mått och steg för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst inom telekommunikation. Under den tiden uppfyllde också Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen.

Ytterligare fyra år med José María Aznar

I valet till den spanska riksdagen i mars 2000 vann José Maria Aznar och Partido Popular absolut majoritet i båda kamrarna. Därmed blev man kvitt den tidigare nödvändigheten att kompromissa med regionala politiker som exempelvis Kataloniens Jordi Pujol, som plötsligt förlorade mycket av sitt inflytande. Som premiärminister verkade Aznar för ett närmare samarbete med USA och en utförsäljning av statliga företag samt ledde in Spanien i Irakkriget 2003. Hans mandatperiod präglades av ekonomiska framgångar. Spaniens BNP var den näst snabbast växande inom EU samtidigt som arbetslöshet och inflation härjade. Bombdåden i Madrid 2004, som genomfördes mitt under det årets valrörelse, bidrog till att försvaga premiärministerns redan sköra maktställning. Han avgick som partiordförande samma år. Inför valet 2004 utnämnde Aznar den dåvarande vice premiärministern Mariano Rajoy till kandidat för PP.

2004 tar José Luis Zapatero kommandot i Spanien

José Luis Rodríguez Zapatero. Foto: Wikipedia.

Den 11 mars 2004, på dagen två och ett halvt år efter 11 september-händelserna i USA, sprängdes ett antal förortståg, som var på väg in till stationen Atocha i Madrid. Närmare 200 människor dödades. Regeringen Aznar skyllde omedelbart attentatet på den baskiska terroriströrelsen ETA, men den lögnen – och en ihållande bitterhet över att Aznar skickat spanjorer att dö i Irak – straffade sig. Det blev snart tydligt att attentatet genomförts av islamistiska terrorister, flera av dem från Marocko, som ville hämnas just Spaniens engagemang i Irakkriget. Det segertippade konservativa Partido Popular förlorade regeringsmakten till socialistpartiet PSOE. PSOE erövrade regeringsmakten i valet den 14 mars 2004, tre dagar efter terrordådet i Madrid och José Luis Rodríguez Zapatero valdes till premiärminister. Redan 1986 hade han blivit medlem av parlamentet, som den yngste parlamentsledamoten i Spanien någonsin. Han hade valts till partiledare år 2000 och hade därmed övertagit ett splittrat parti i kris. De tre viktigaste åtgärderna i början av hans mandatperiod var: 50 procents representation av kvinnor i regeringsministären, tillbakadragande av de spanska trupperna i Irak och godkännande av giftermål mellan homosexuella.

Andra perioden för Zapatero 2008–2011

José Luis Rodríguez Zapatero behöll majoriteten i parlamentet efter valet den 9 mars 2008. Vid inget av valen lyckades PSOE få absolut majoritet, utan tvingades bilda koalitionsregering med den enade vänstern och regionala nationalistpartier, bland annat från Baskien. Zapateroministärens andra mandatperiod handlade därför mycket om hög arbetslöshet och stort budgetunderskott. Vid valet hade Spanien ännu inte gått in i den ekonomiska lågkonjunktur som då börjat spridas över Västeuropa, men direkt efteråt drabbades Spanien av en ekonomisk tvärnit. Krisen förvärrades snabbt när Lehman Brothers föll i USA samtidigt som den stora spanska byggbubblan föll samman och det, som ursprungligen var en lågkonjunktur, utvecklades till en allvarlig skuldkris. Premiärminister Zapatero dröjde dock med att försöka bromsa statens utgifter, vilket förvärrade krisen. När han sedan agerade 2010 var det med mycket hårda nedskärningar, som ledde till att han snabbt förlorade i popularitet. Under 2011 blev till slut Zapateros ställning ohållbar och han valde att tidigarelägga parlamentsvalet till hösten 2011 och i samband med detta avgå. Vid valet den 20 november valdes Alfredo Pérez Rubalcaba, tidigare inrikesminister i Zapateros regering, till hans efterträdare som partiledare i PSOE.

Publicerad den

Partido Popular tar över makten

Felipe González lyckades behålla makten vid det följande parlamentsvalet 1993 men för första gången utan absolut majoritet. Och det skulle bli värre. 1990-talet hade varit de stora skandalernas årtionde och speciellt inom socialistpartiet. Detta gjorde till slut ett regeringsskifte oundvikligt. Att PSOE fick lämna regeringsmakten till Partido Popular vid parlamentsvalen våren 1996 var därför väntat och en välkommen förändring i den korrumperade spanska politiken.

Bakgrunden till Partido Popular

Adolfo Suárez ledde en centerunion under sin regeringstid, från Francos död fram till 1981, då han lämnade in sin avskedsansökan. Därefter försvann partiet nästan totalt. Konservativa Partido Popular grundades av den tidigare ministern i Francos regering, Manuel Fraga, strax efter Francos död under namnet Alianza Popular. Politiskt sett befann det sig långt ut på högerkanten. Manuel Fraga var något av ett politiskt underbarn och hade bland annat varit chef för spanska turistministeriet under 1960-talet samt informationsminister i flera omgångar. Han var också en av männen som lade grunden till Spanien som turistland och skapade den enorma turistboom som startade i början av 1960-talet.

Manuel Fraga avgår och partiet byter namn

När Fraga efter tio år som partiledare önskade dra sig tillbaka var det av flera anledningar. Den gamle Francoanhängaren Manuel Fraga var alltför förknippad med sitt förflutna från Francotiden för att driva fram det största oppositionspartiet som ett trovärdigt alternativ till socialisterna. Han började dessutom bli gammal och sliten. Efter 1986 års val hade han och hans parti kommit fram till att de aldrig skulle komma till makten under hans ledarskap. För att råda bot på detta avgick han vid partistämman i början av 1987 och lämnade över till en ung advokat från Andalusien vid namn Antonio Hernández Mancha. Denne var en nervös nagelbitare och navelskådare som tyvärr totalt saknade utstrålning och karisma, dessutom var han en väldigt arg och aggressiv debattör. Hernández blev en besvikelse för partiet och framför allt för väljarna och man insåg att han absolut inte skulle kunna hota Felipe González vid nästa val.

José Maria Aznar blir partiledare

José María Aznar
Foto: Wikipedia

1989 var läget kritiskt och Fraga var tvungen att agera snabbt. Han tog åter över ledningen av partiet och fortsatte leta efterträdare. Nästa gång föll valet på Marcelino Oreja, en tidigare minister i Adolfo Suárez centerparti UCD och generalsekreterare i Europarådet. Samtidigt bytte partiet namn till Partido Popular, eller PP som det kom att kallas i folkmun. Trots Orejas stabila bakgrund förlorade partiet åter mark. Det stundande parlamentsvalet gjorde att Fraga än en gång fick gå ut och leta efter en ny partiledare. Sedan hans närmaste omgivning avrått honom för att utnämna den karismatiska kvinnliga politikern, sexbarnsmamman och advokaten Isabel Tocino valdes den unge före detta taxeringsinspektören José Maria Aznar till partiledare. Aznar, som var född i Madrid, hade bakom sig en imponerande tid som president för regionen Kastilien och León. I partivalet på hösten 1989 led partiet ett stort nederlag men det var nu Aznar började forma det “nya” partiet. Detta blev upptakten till det borgerliga partiets kommande framgångar, som kröntes med segern vid 1996 års parlamentsval och regeringsmakten med Aznar som premiärminister.

Partido Popular styr Spanien mellan 1996 och 2000

I mars 1996 övertogs landets styre av Partido Popular (PP) och José María Alfredo Aznar López, som är hans fullständiga namn. Aznar fick knappt hälften av mandaten i kongressen. Han blev den förste högerorienterade politiker som styrde Spanien sedan Franco. Aznar beslöt att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, han reformerade arbetsmarknaden och vidtog mått och steg för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst inom telekommunikation. Under Aznars första mandatperiod uppfyllde Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen. Under den här perioden deltog Spanien tillsammans med USA och andra NATO-allierade stater i militära operationer i före detta Jugoslavien och Spanien hade en roll i Kosovokriget 1999. De spanska militärstyrkorna och några enheter från spanska polisen deltog i de NATO ledda fredsstyrkorna i Bosnien och Kosovo. Mandatperioden kännetecknades av sociala omvälvningar genom ett antal lagar och beslut i samband med skollagen, Irakkriget 2003, förlisningen av oljefartyget Prestige 2002 och bombdåden i Madrid 2004, som delar av befolkningen inte accepterade.

Publicerad den

Adolfo Suárez drar sig tillbaka

I februari 1981 ansåg Adolfo Suárez och kung Juan Carlos att det var dags för en ny ledare på grund av den kraftiga kritik som Suárez hade fått för att han som premiärminister inte ansågs ha regerat på traditionellt sätt. Majoriteten tyckte inte att han uträttade något vilket på nytt är ett bra exempel på den spanska mentaliteten.

I början, när spanjoren i praktiken kunde se resultatet av Suárez enorma arbete, så var allt bara bra. När detta var gjort, tappade spanjoren greppet om händelseförloppet därför att det inte längre fanns någonting konkret att ”ta på”. Alltså, enligt det spanska sättet att se på saker och ting, var det dags för en ny förgrundsfigur att skapa något nytt som man återigen kunde ta på och förstå. Valet föll på ekonomen Leopoldo Calvo Sotelo, brorson till José Calvo Sotelo, som 1936 hade mördats strax före inbördeskrigets början. Landet var i kaos och den ena demonstrationen avlöste den andra. Öppna strider mellan polis och demonstranter utbröt nästan varje dag. Vad skulle hända? Var Spanien åter på väg mot republik och kanske ett nytt inbördeskrig?

Militärkuppen 1981

Då inträffade något, som i mycket hög grad skulle forma Spaniens fortsatta utveckling. Måndagen den 23 februari 1981 skulle utnämningen av Calvo Sotelo ske i det spanska parlamentet Las Cortes. Precis innan omröstningen skulle börja, klockan 18.30, invaderade den mustaschprydde Guardia Civil-översten Antonio Tejero Molina byggnaden tillsammans med ett hundratal k-pistbeväpnade militärer, sköt pistolsalvor i taket så murbruket rasade och höll hela kongressen som gisslan under 18 timmar medan pansarvagnar stod på post utanför byggnaden. Samtliga medlemmar i parlamentet kommenderas ner på golvet och det var då som den lille, tunne talmannen Manuel Gutierrez Mellando trotsade Tejero Molinas order och gick rakt emot honom. Han blev nerslagen, men hans heroiska agerande har därefter visats tusentals gånger på spansk tv under åren. För spanjoren representerade han mycket av det motstånd inom nationen som inom ett dygn skulle resultera i att kuppförsöket misslyckades. Allt som hände sändes direkt ut till allmänheten via tv och radio som naturligtvis redan var på plats för att direktsända valresultatet. Det här var ett allvarligt försök till militärkupp och tillslag hade dessutom gjorts samtidigt på flera andra platser i Spanien. Stridsvagnar rullade på gatorna och kuppmakarna hade försäkrat sig om stöd från flera inflytelserika militärer och opinionsbildare. Hade kuppen lyckats kunde den ha inneburit en ny diktatur och kanske ett nytt blodigt inbördeskrig. Kuppförsöket stöddes av bland andra militärbefälhavaren i Valencia, general Milán del Bosch och en tidigare militärinstruktör och personlig sekreterare till kung Juan Carlos, generalmajor Alfonso Armada. Alfonso Armada var påtänkt som blivande diktator, bland annat i sin egenskap av gudson till kungens farfar, Alfonso XIII.

Kung Juan Carlos agerar

Att kuppmakarna inte lyckades med sin revolt berodde till slut mycket på kung Juan Carlos kraftfulla agerande. Direkt efter kuppförsöket kontaktade han landets nio olika militärområden. Tre stödde revolten och sex var emot eller tveksamma. Därefter ringde han sin pappa Don Juan i Rom och hade ett långt samtal med honom. Det anses av många att Juan Carlos var mer tveksam till vem han skulle stödja än vad som har framkommit i massmedia. En avgörande roll kan Don Juans svar ha haft: stöd aldrig kuppmakarna utan visa spanska folket att demokratin och monarkin är en enhet. När generalmajor Armada inte fick kungens stöd blev han mycket tveksam. Hans nära vänskap med kungen gjorde att han inte ville ta strid med honom. Spanska folket höll andan. Många packade sina resväskor och var klara att resa ut ur Spanien.

Kungens tal avgör kuppen

Då agerar kungen på ett sätt som skulle lösa hela problemet och göra honom till nationalidol. Han tog slutgiltigt ställning, även om det tog nästan sex timmar innan han bestämde sig för att kungöra sitt beslut för det spanska folket. Om han tvekade någon gång denna kväll får vi kanske aldrig reda på. Iklädd sin generalsuniform som landets överbefälhavare informerade han via radio och tv strax efter klockan ett på natten att kuppmakarna inte hade hans stöd och manade hela nationen till motstånd. Detta fick de ännu tveksamma generalerna att avstå från att stödja kuppen. Överste Tejero blev nervös och kapitulerade dagen efter samt släppte sin gisslan. Han dömdes i militärdomstol till 30 års fängelse och frisläpptes i förtid den 2 december 1996 efter godkänd nådeansökning. Notabelt är att han var den enda av kuppmakarna som ställdes inför domstol och dömdes.

Publicerad den

Spanien efter Franco

Spanien efter Francisco Francos död 1975 representerar början till skapandet av det nya demokratiska Spanien. Att detta kunde ske utan ett femte inbördeskrig berodde mycket på att den stora förändringen sedan länge var noga förberedd av Franco själv. Folket hade fått tid att vänja sig vid tanken på övergången, la transiciòn, vare sig de var anhängare till diktaturregimen eller inte.

Spanien går från diktatur till demokrati

Redan 1947 hade Franco utropat Spanien till monarki och 1969 utnämnde han prins Juan Carlos de Bourbon, sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Juan Carlos, född i Rom 1938 och uppfostrad i portugisiska Estoril, var då bara 31 år och son till en av tronpretendenterna, Juan de Bourbon, Alfonso XIII:s näst äldste son. Don Juan hade under större delen av sitt vuxna liv levt i exil i Italien och Portugal. Franco var inte speciellt förtjust i honom och ansåg honom inte lämplig som blivande kung, mycket beroende på hans lite yviga livsstil, som inte alls passade diktatorn med sitt spartanska leverne.

Juan Carlos blir kung och statschef

Kung Juan Carlos med sin hustru drottning Sophia (Wikipedia)

Juan Carlos uppfostrades från och med 1969 till detta ämbete och efter generalens död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien. Många spanjorer var, helt naturligt, tveksamma till om Juan Carlos skulle klara sin roll som kung och statschef. Från 1966 hade han alltid funnits i bakgrunden när Franco visade sig officiellt. Han blev den efterlängtade son som diktatorn aldrig fick. Juan Carlos hade gett sina landsmän intryck av att vara lite obegåvad, vilket ytterligare förstärktes av oförmåga att hålla tal. Det visade sig vara en total felaktig bild av kungen. Trots sin bakgrund och uppfostran lade han om kursen för att ge landet ett demokratiskt statsskick av västeuropeisk typ. Mer om det spanska kungahuset i slutet av detta kapitel.

Adolfo Suárez utses till premiärminister

Adolfo Suárez, landets premiärminister 1976–1981 (Wikipedia)

Landets första premiärministern, Carlos Arias Navarro, hade Franco tidigare preparerat för rollen. Hans utnämning följdes emellertid av omfattande demonstrationer och konflikter på arbetsmarknaden, som ledde till att han 1978 ersattes av Adolfo Suárez. Han var då ännu inte folkvald. Denne bildsköne unge man hade tidigare varit generalsekreterare i Francos enhetsparti Movimiento Nacional (nationella rörelsen). Som inrikesminister fick Suárez till sin hjälp Manuel Fraga, en skarp politiker från Galicien som långt in på 1990-talet skulle spela en viktig roll i Spaniens fortsatta utveckling mot demokrati. Fraga höll just på att starta ett nytt politiskt parti, det konservativa Alianza Popular (AP) som under slutet av 1980-talet skulle ändra namn till Partido Popular (PP).
Det var när Suárez i juni 1976 blev utsedd till premiärminister som demokratiseringsprocessen tog riktig fart. Han blev ledare för ett av de nya partierna Unión de Centro Democrático (UCD).

Första fria valen 1977

Politiska partier, som fram tills dess hade varit förbjudna, kunde inom mindre än ett år efter Francos död åter verka fritt och de första fria parlamentsvalen hölls 1977. Den största chansen tog Suárez – och då darrade Spanien – när han efter att ha haft hemliga möten med kommunistledaren Carillo erkände det spanska kommunistpartiet, som hade varit helt förbjudet under många år. Carillo kunde återvända till Spanien från sin exil i Sovjetunionen och södra Frankrike. UCD segrade till slut i valet, dock med bara 34 procent av rösterna. Socialdemokraterna (PSOE, Partido Socialista Obrero Español) hade blivit starkt och kom tvåa med 29 procent. De två stora förlorarna var högern (AP) och vänstern, representerat av det spanska kommunistpartiet (PCE).

Framgången börjar för Felipe González

Framgången för socialisterna berodde främst på att den gamla partiledningen, med många i exil, 1972 hade ersatts av en inhemsk grupp aktivister, som leddes av en ung advokat från Sevilla, Felipe González. González var något yngre än Suárez och båda var attraktiva både till utseendet och i sin personliga framtoning. 1978 antog kung Juan Carlos I en ny, demokratisk grundlag som ersatte den tidigare från 1931. Det var den tolfte konstitutionen i Spaniens historia men ingen hade tidigare fungerat på grund av att den alltid hade skrivits av ett enskilt parti. Nu skapade alla partierna gemensamt för första gången i historien en gemensam konstitution. Den nya spanska konstitutionen var förmodligen den mest liberala i hela Västeuropa. Den definierade Spanien som ett parlamentariskt kungadöme till skillnad från ett konstitutionellt Det fanns ingen officiell religion och krigsmakten var mycket strängt tilldelad en mindre roll. Dödsstraff var förbjudet och rösträttsåldern bestämd till 18 år. Avvecklingen av Francodiktaturen skedde gradvis och under lugna former.