Sven i Spanien

I 1700-talets många krig deltog Spanien konsekvent på Frankrikes sida. Detta ändrades radikalt efter franska revolutionen då Spanien istället inledde krig mot Frankrike, vilket i sin tur slutade dock med en fredlig allians mellan länderna. Men på nytt skulle spanjorerna byta sida. Efter mer än två århundranden av isolering från resten av Europa blev Spanien invaderat av fransmännen i början av 1800-talet. När Napoleon tvingade den spanske kungen att abdikera och satte in sin storebror José Bonaparte som kung år 1808, ledde detta till ett nationellt uppvaknande av sällan skådat slag.

Spanska självständighetskriget

Motståndet organiserades i form av ett krig som Napoleon aldrig kunde rå på, det så kallade spanska frihetskriget. Galicien, Baskien, Kastilien, Aragonien, Katalonien och Andalusien angrep den franska inkräktaren med en kraft och kampvilja som visade att hur olika regionerna än upplevde sig vara sinsemellan, så var utlänningarna än mer annorlunda och främmande. Regionerna kände sig tillsammans som ett enat land mot inkräktaren, vilket var något nytt i den spanska historien.

I sanningens namn ska dock erkännas att de inte hade klarat av detta utan hjälp. Den kom från England och framför allt från trupperna som leddes av överbefälhavaren general Wellington. 1814 hade spanska och engelska trupper under hans ledning drivit ut fransmännen ur Spanien. Och för att undvika att de allierade trupperna skulle tränga in i Frankrike, abdikerade Napoleon som regent i Spanien Därmed var frihetskriget slut efter sex års hårda strider.

Tre fruktansvärda inbördeskrig

Den gamle kungen Carlos IV:s son, Fernando, befann sig vid den här tiden i landsflykt i Frankrike när han fick en förfrågan om han ville komma hem och bli kung med löfte om att regera enligt den nya konstitutionen. Ferdinand bedyrade att han skulle följa reglerna, kom hem till Spanien och tog namnet Ferdinand VII. Sedan struntade han totalt i konstitutionen. Det blev på nytt kaos i landet och nu börjar det riktiga eländet. Kungen dör 1833. Han hade inte lyckats få någon manlig tronföljare och därför hade dottern Isabel utsetts till tronföljare sedan han för säkerhets skull infört kvinnlig arvsrätt till kronan strax innan hon föddes. Problemet var att hon bara var tre år gammal vid pappa kungens död. Det löstes genom att kungens gemål María Cristina regerade fram till prinsessans myndighetsålder. Fernando VII:s bror, Don Carlos, hade hela tiden hoppats att få ärva kronan och ville inte acceptera beslutet. Det var inte bara fråga om en kamp mellan två släktingar utan i högsta grad en klasskamp mellan det liberala blocket, kallade isabeliner och de konservativa carlisterna. Don Carlos enda möjlighet var att med våld försöka erövra kronan och nu utbröt det första av tre fruktansvärda inbördeskrig eller de så kallade carlistkrigen.

Isabel II – skandalernas drottning

Vad hände då med den lilla prinsessan Isabel? För att förhindra att någon utomstående skulle sätta sig på Spaniens tron var den enda utvägen att myndigförklara Isabel i förtid och hon blev drottning samma år trots att hon bara var 13 år. Hon tog namnet Isabel II och regerade mellan 1843–1868. Hon blev de stora skandalernas drottning och skulle ha varit älskad av skvallertidningarna om de hade funnits. Hon var fruktansvärt materialistisk och ville tjäna pengar på alla seriösa men, framför allt, oseriösa sätt. Ett exempel på hennes girighet var när hon köpte upp billig mark och sedan såg till att järnvägen drogs fram över just den, som då hade ett helt annat pris för järnvägsbolaget. Om ni någon gång undrar över varför den spanska järnvägen är så mycket krokigare än i Sverige, så beror det på att Isabel krävde att den skulle gå fram just där hon ägde mark och så blev det som det blev, nämligen krokigt! Som drottning var hon närmast värdelös men som kvinna och femme fatale var hon en stjärna. Trots att hennes man var impotent lyckades hon med konststycket att föda nio barn. Fantastisk kvinna, eller hur?

Nuvarande kungens farfars far Alfonso XIII blir kung 1902

År 1875 blev ett av Isabellas nio barn ny kung med namnet Alfonso XII. Efter alla de problem som varit hoppades man mycket på den nya kungen. Han dog tyvärr år 1885 bara 27 år gammal och efterlämnade bland annat en gravid drottning. På nytt blev det problem med för unga tronarvingar. Drottning Maria Cristina födde en välskapt pojke och blev själv hans förmyndarregent. Slutligen vid 18 års ålder år 1902 kröntes han till Alfonso XIII och blev den nuvarande kungens farfars far. Vi börjar nu närma oss den moderna epoken i spansk historia.

Vid Ferdinands död 1516 ärvdes tronen i hans rike Aragonien av dottern Juana. Hennes sinnessjukdom, troligen schizofreni, gjorde att hon inte klarade befattningen som regent. Ferdinand och Isabellas dotterson Carlos I från kungahuset Habsburg i Österrike fick därför sköta regerandet i praktiken. Han var under åren 1516–1556 mer känd som den tysk-romerske kejsaren Karl V, inte att förväxla med Karl den store. Carlos I kom till Spanien som kung 1517 utan att tala spanska och med honom startade Habsburgs dynastin i Spanien.

Han abdikerade 1556 då han svårt giktbruten och sjuk drog sig tillbaka med sina religiösa grubblerier till klostret Yuste Extremadura, där han dog den 21 september 1558. Under honom som kejsar Karl V och än mer under hans son Felipe II (1556–1598) utvecklades Spanien till en världsmakt.

Felipe II:s rike var världens mäktigaste med över 20 miljoner undersåtar bara i Europa. Det dröjde emellertid inte länge förrän detta väldiga rike började knaka i fogarna. Felipe II:s fanatiska katolicism och protestantismens framgångar i norra Europa (år 1560 var de starkaste makterna i Europa – Spanien, Frankrike och Österrike – katolska) ledde till ett förödande krig i Nederländerna (nederländska frihetskriget). Felipe II dog den 13 september 1598 vid 71 års ålder och efter 42 år vid makten.

Arvsföljden efter Felipe II blev problematisk och höll på att åstadkomma ett hastig slut på Habsburgsdynastin. Sedan kungens ende son i första äktenskapet hade dött fick han bara flickor och de fick inte regera. Först i sitt fjärde äktenskap fick han äntligen en ny son som blev hans efterträdare. Under 1600-talet miste Spanien alltmer sin ledarställning i Europa. När det trettioåriga kriget, som varade mellan 1618–1648, slutade med westfaliska freden, fick Spanien lämna ifrån sig Holland. Och 1668, efter 88 år som spansk besittning, fick Portugal åter tillbaka sin självständighet. Spanien och Portugal skulle aldrig mer komma att förenas, trots att spanjorernas dröm om en återförening med Portugal som en enhet i de traditionella regionerna kom att bli kvar ända till vårt århundrade.

Den sista habsburgska kungen Carlos II var mentalt utvecklingsstörd och dog i november 1700, bara drygt 30 år gammal. Han hade i sina två äktenskap inte fått några barn, så det fanns plötsligt ingen arvtagare till den spanska tronen och därmed var Habsburgdynastin i Spaniens historia slut.

Bourbonerna kommer till makten

Nu började en frenetisk maktkamp om den spanska tronen. Felipe IV, Carlos II:s far, hade i sitt testamente föreskrivit att om inga barn föddes i sonens äktenskap, skulle rätten till tronen gå till kejsaren Leopold av den österrikiska släkten Habsburg. På så sätt hade kung Felipe IV försäkrat sig om att makten skulle stanna i släkten. Den franske kungen krävde dock att kronan skulle sitta på en
fransman genom ingifte i den spanska kungafamiljen. Frankrike var nu dessutom ansett som Europas bäst organiserade land och det var ett bra argument för att ha en fransman på tronen.

Efter en hänsynslös maktkamp bestämde sig den svårt dödssjuke kungen att gå förbi både habsburgarna och Ludvig XIV och gav tronen till en helt neutral fransk adelssläkt. Tyvärr dog denne tronpretendent inom kort. Till slut utnämnde kungen, på sin dödsbädd och efter kraftig övertalning från ärkebiskopen av Toledo, kardinal Portocaverro, den franske hertigen av Bourbon, Filip av Anjou, till kung av Spanien.

Arvtagaren till det spanska riket var endast 17 år gammal och sonson till Ludvig XIV och hans spanskfödda drottning María Teresa. Han kröntes i Madrid till Felipe V.

Den siste spanske habsburgske kungens död gav upphov till ett storkrig, det spanska tronföljdskriget, som inleddes 1701 och slutade först 1713 genom freden i Utrecht. Nu bestod riket Spanien i Europa bara av landet på den Pyreneiska halvön. Stormaktstiden i Europa var definitivt slut.

Detta blev början på bourbonernas dynasti som i direkt nedstigande led når fram till dagens kung, Felipe VI. Felipe V byggde under sin regeringstid det nuvarande kungliga slottet, Palacio Real i Madrid. På grund av en obotlig sinnessjukdom tvingades emellertid kungen att abdikera till förmån för sin son, som blev krönt till Ferdinand VI. Sinnessjukdomen gick emellertid i arv till den nya kungen som redan efter 13 år fick lämna över kronan till sin bror, som tog namnet Carlos III. Nu kom äntligen en riktig kung, varken sinnessjuk eller religiöst grubblande. Carlos III är en av de bästa kungar som Spanien någonsin har haft. Han gjorde mycket för Madrid och förvandlade staden till en modern europeisk huvudstad.

Vi har nu kommit till en tidsperiod i Spanien som skulle vara i nästan åttahundra år och som fortfarande bär spår i dagens Spanien och framför allt i Andalusien. Detta bestämdes 450 mil från Spanien, vid Röda havets strand, av en man som trodde att han var Guds sändebud på jorden. Mohammed utövade doktrinen om Det heliga kriget. Efter hans död år 632 gav sig hans efterföljare iväg från Arabien och vid slutet av 600-talet hade deras ättlingar bland annat erövrat hela norra Afrika och väntade nu bara på rätt tillfälle att via Spanien komma åt Europa för att sprida sin muslimska lära.

Hur gick det då till? Året var 711 och en före detta slav, en berber vid namn Tariq ibn Ziyad gick med en armé på 7000 man över sundet vid Jabal Tariq (senare ändrat av kristna tungor till Gibraltar) och efter sju års fälttåg kom araberna att härska i det som idag är Spanien och Portugal. De skulle dock aldrig lyckas erövra hela Spanien. De fattiga folken i bergstrakterna i norr fick vara i fred och det var därifrån som motattacken senare skulle sättas in. De nya muslimska härskarna kom att kallas morer men var inte alla araber. Många kom från de västra delarna av Nordafrika. Morerna kallade sitt nya land för al-Andalus.

Från allra första början blev det moriska Spanien täckt med myter och legender, lite grand som en saga i Tusen och en natt. Det moriska väldet, länge med centrum i kalifatet i Córdoba, utgjorde en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om det, framför allt det praktfulla borgområdet Alhambra i Granada och moskén i Córdoba, den största och mest praktfulla i världen tillsammans med Mekkas moské. Córdoba expanderade och hade till slut 500 000 innevånare, 500 moskéer, 300 allmänna bad och 75 bibliotek. Det blev en av Europas vackraste huvudstäder. Konst och vetenskap blomstrade och stadens universitet var världens förnämsta, där studier och forskning inom medicin, matematik, filosofi, astronomi och arkitektur hade stor framgång. Här utfördes på 1000-talet världens första starroperation med hjälp av ett fiskben. Araberna var vid denna tidpunkt klart världsledande inom vetenskap och filosofi. Under 900-talet var Spanien ett av Europas rikaste och mest tättbefolkade länder och var ända till 1100-talet det vetenskapliga centrumet i den moderna världen

Återerövringen – la Reconquista

Redan några år efter den moriska erövringen inleddes, från bergstrakterna i nordost, den kristna återerövringen, la Reconquista. År 910 hade de kristna (los cristianos) tagit tillbaka de nordvästra och nordöstra delarna av Spanien. 1150 var halva landet återerövrat av de kristna, däribland Valencia och Zaragoza, och år 1139 hade Iberiska halvön utökats med ytterligare ett självständigt land, ett barnbarn till kung Alfonso VI utropade landskapet Portugal till det självständiga konungariket Portugal. Morernas välde i Spanien blev allt mindre. År 1236 föll deras huvudstad Córdoba och 1248 också Sevilla. Det är också vid den här tiden som morerna bestämmer sig för att bygga en ointaglig fästning i staden Granada med höga släta murar på utsidan och ett inre som taget ur en saga i Tusen och en natt. Det här arvet från den moriska tiden blev grunden till byggstarten för sagoslottet Alhambra, som skulle ta 183 år att färdigställa och som idag har över två miljoner turistbesökare per år.

Kungaparet Ferdinand och Isabella

År 1474 avled den både politiskt och fortplantningsmässigt ineffektive kung Enrique IV utan att lämna någon arvinge efter sig. De två möjliga tronarvingarna var Isabella – hans halvsyster – och Juana la Beltraneja, kvinnan som han påstod var hans dotter men som av motståndarsidan ansågs vara resultatet av ett snedsprång som Enriques hustru hade gjort med en medlem av hovet. Det behövdes ett krig för att avgöra saken. Kriget slutade den 1 mars 1476 då Isabellas styrkor under ledning av maken Ferdinand besegrade Juanas trupper. Detta var också samma år som Ferdinand besteg tronen i Aragonien. De båda kristna staterna förenades och så föddes nationen Spanien. Ett av Ferdinands och Isabellas mest bejublade samarbeten var det tioåriga fälttåg som kulminerade i krigssegern mot morerna. Under los reyes catolicos, det katolska kungaparet Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, fullföljdes Spaniens slutliga befrielse från morerna. Kungariket Granada, den sista återstoden av det moriska väldet, föll i januari 1492 och det långa inbördeskriget i Spanien var slut.

Iberiska halvön blir romerskt

Efter det andra puniska kriget år 218-202 f.Kr. mellan kartager och romare inleddes romarnas segertåg. Den gamle bekantingen, kartagen Hannibal Erövraren, lämnade sina erövrade landområden i Spanien och tågade med elefanter och trupper över Alperna år 218. Han hotade Rom men blev slutligen besegrad år 207. Samma år invaderade Rom Iberiska halvön och 206 föll kartagernas sista fäste i Cádiz. Största delen av landet, framför allt i söder och öster, införlivades med romarriket och fick namnet Hispania Romana (det romerska Spanien). Romarna blev nu Medelhavets obestridliga herrar men det kom att ta ytterligare två århundranden innan hela Spanien var erövrat. Det var första gången som Spanien var politiskt och kulturellt enat och under de kommande sex århundraden förändrades Spanien radikalt. Romarna förde med sig latinet, som är grunden till alla språk utom baskiskan, som idag talas i Spanien. Rättssystemet, arkitekturen och byggnadskonsten är andra arv från den här tiden som i många fall ännu lever kvar.

De första bråkmakarna

Sextiosju år innan det romerska riket föll, år 409 e.Kr., invaderades Spanien av blonda barbarer från germanska stammar i norra Europa. Alaner, vandaler och sveber kom farande i massor över Pyrenéerna. Romarna, vars rike i Rom hade erövrats av västgoterna, gav inte mycket motstånd och den spanska befolkningen var ganska fredligt sinnad och gav sig utan större stridigheter. Alanerna blev så småningom tillbakaslagna av visigoterna, ett kristet folk som hade en hel del affärer ihop med Rom, och som hade haft sitt lilla rike koncentrerat runt Toulouse i Frankrike. De började få svårt att behålla makten där och gjorde ett kortlivat och föga framgångsrikt försök att återerövra Spanien till romarriket. Vandalerna rönte inte heller någon långvarig framgång och gav till slut upp krigandet i södra Spanien samt flyttade sina intressen till Nordafrika. Efter sig lämnade de områden som de hade plundrat och bränt på sin väg. De gav också trakten namnet Vandalusien och någon gång senare genom historien försvann V:et och vi fick vårt nuvarande Andalusien. Om inte ovanstående förklaring om Andalusiens namn är rätt, så har jag en annan variant: helgonet Lucia, från Syracusa vandrade runt på jorden på 200-talet e.Kr, och letade efter paradiset. Då hon såg dalgången vid Guadalquivir, var det så vackert att hon tyckte sig höra Herrens röst säga åt henne: “Anda Lucia” (stig på Lucia). Denna version berättade min författarkollega för mig och jag kan inte motstå den!

Ordning och reda igen

Till slut var sveberna de enda barbarer som fanns kvar i Spanien. Just när de var nära att ta över hela landet dök västgoterna upp. De trängde in från norr och resultatet av denna invasion blev skapelsen av det västgotiska riket år 417 e.Kr, med Toledo som huvudstad. I den utmärkta boken Spaniens histora skriver en av författarna, Sven Ingemar Olofsson, att för första och enda gången i Spaniens historia kom därmed ett kanske ursprungligen från Sverige emanerande folk att i fråga om politik och samhällsdanande inträda i halvöns utveckling. Det är väl en trevlig tanke att vi kanske har bidragit till Spaniens utveckling? Därefter skulle det ta oss mer än 1 500 år innan vi kom tillbaka till landet, nu som turister och husägare på Costa Blanca och Costa del Sol. Västgoternas roll som herrar över Spanien bestämdes så småningom 450 mil därifrån, vid Röda havets strand, av en man som trodde att han var Guds sändebud på jorden. Mohammed utövade doktrinen om Det heliga kriget. Efter hans död år 632 gav sig hans efterföljare iväg från Arabien och vid slutet av 600-talet hade deras ättlingar bland annat erövrat hela norra Afrika och väntade nu bara på rätt tillfälle att via Spanien komma åt Europa för att sprida sin muslimska lära.

Nästa artikel i serien är om Morernas välde i Spanien mellan 711 – 1492.