Publicerad den Lämna en kommentar

Det spanska inbördeskriget 1936 – 1939

Mordet på högerpolitikern och förre finansministern Calvo Sotelo den 13 juli 1936, som begicks av en grupp icke tjänstgörande poliser, utlöste en sedan flera månader planerad militär resning. Politiker och militärer från extremistorganisationen Falangen på den politiska högerkanten träffades på ett hemligt möte i Madrid i mars 1936 och kom överens om att stödja en militär resning om denna blev nödvändig.

Ledare var generalerna José Sanjurjo och Emilio Mola. Sanjurjo, som fanns i Portugal i exil efter sitt misslyckade kuppförsök 1932, blev befälhavare på fastlandet. Mola skötte alla förberedelser och planering av revolutionen och slutligen ansvarade Franco för upproret bland trupperna i Marocko. General Franco var en mycket högt respekterad person och före detta överbefälhavare under den tidigare borgerliga regeringen och när han först blev tillfrågad kunde han inte bestämma sig. Han var osäker in i det sista om en militärkupp skulle lyckas. Franco var som chef för främlingslegionen i Marocko mannen som Mola och Sanjurjo absolut måste ha på sin sida. Den 15 juli gav Franco sitt definitiva besked till general Mola. Han stödde helt och fullt en militär resning.

Det börjar i Marocko

Det började i Nordafrika. Klockan fem på morgonen den 18 juli 1936 gjorde en arméförläggning i Melilla i Marocko uppror och arresterade eller avrättade sina republikanska kollegor. Dagen efter gjorde flera andra militärledare samma sak runt om i Spanien. Sevilla föll först och därefter stad efter stad i resten av Andalusien. Den 20 juli 1936 kunde man se tusentals Madridbor med vapen i hand. Det spanska inbördeskriget hade startat. Den 12 september sammanträdde ledningen för La Junta de Defensa Nacional (regeringen för landets försvar) i Salamanca och valde Franco till överbefälhavare för samtliga rebellstyrkor. Det var alltså fasciströrelsen som valde Franco till ledare sedan kuppen hade inletts. Detta säger oss bland annat att det inte var Franco som ensam skapade den spanska fascismen. Franco var snarare en produkt av den. Kuppen blev dock endast delvis framgångsrik. Många militärer, särskilt de yngre, förblev regeringen trogna och regeringen delade snabbt ut vapen till arbetarmilis. Snabbutbildning gavs i krigföring och Spanien delades i två läger – med Franco eller mot Franco. På ena sidan stod adel, präster och borgare samt givetvis nästan alla militärer, på andra sidan arbetarklassen och de intellektuella.

Hitler och Mussolini hjälper Franco

Regeringssidan hade från början ett kraftigt militärt och ekonomiskt övertag men ledningen var splittrad. Makten gled alltmer över till extrema vänstergrupper och rättsstaten upphörde att fungera. Nationalisterna behövde hjälp och fick det från både Hitler och Mussolini som båda gav Franco sitt stöd. De hundratals flygplan och tusentals soldater som sändes från Tyskland och Italien var det stöd som Franco behövde för att lyckas i sitt kuppförsök. Rebellerna skulle aldrig ha kunnat genomföra kuppen utan hjälp av tyska och italienska förstärkningar i form av soldater, teknisk hjälp, flygplan och framför allt krigsmateriel.

Den internationella brigaden

Inte heller skulle republikanerna ha kunnat hålla stånd så länge utan hjälp av Sovjetunionen och den internationella brigaden. Hösten 1936 bestämde sig Sovjet för att stödja republikanerna. Vapen och material sändes till Spanien och i oktober kom de första stridsvagnarna och hundratals flygplan. Under 1936 gjorde nationalisterna två allvarliga försök att attackera huvudstaden Madrid men blev båda gångerna tillbakaslagna. Andra gången, den 28 oktober 1936, berodde det till stor del på den internationella brigaden som tidigt på morgonen hade anlänt till Madrid. De internationella brigaderna bestod under inbördeskriget av cirka 40 000 frivilliga från 53 länder som slogs på republikanernas sida mot Francos nationalister. Av dessa kom 500 från Sverige, varav 50 cirka dog i skyttegravarna eller på slagfältet.

Kriget tar slut och Franco blir statschef

Under de tre år som spanska inbördeskriget varade skulle mellan 600 000 och 800 000 människor mista livet. Den 1 oktober 1937 valde regeringen enhälligt Franco till spansk statschef med diktatoriska befogenheter i de ockuperade områdena. Vad gjorde då Franco? Jo, han eliminerade republikens försök att ge självstyre till olika regioner och införde ett enda språk och en enda fana i Spanien. Han avbröt den socialisering som republikanerna i de ockuperade områdena startat samt annullerade alla reformer som införts. Tack vare detta fick medel- och överklassen vatten på sin kvarn och gav honom sitt helhjärtade stöd. Han blev frälsaren som återbördade det som socialisterna/kommunisterna hade tagit ifrån dem.

Publicerad den Lämna en kommentar

Spanien under 1900-talets början

När den nuvarande kungens farfars far, prins Alfonso, den 17 maj 1902 svor kungaeden som Alfonso XIII inför parlamentet, Las Cortes, inleddes en ny epok i Spaniens historia. Alfonso XIII var endast 16 år gammal när han blev kung och blev till en början mycket populär hos sitt folk. Detta vände i slutet av hans regeringstid då han blev allmänt hatad av nästan alla samhällsgrupper, mycket beroende på att hans regeringstid fylldes av intriger, stridigheter, våld och omstörtningar.

Spanien blir neutralt under första världskriget

När det första världskriget utbröt i augusti 1914 hamnade Spanien i en besvärlig lojalitetssituation, vilket fick regeringen att försöka få landet att förbli neutralt till varje pris. Detta lyckades och Spanien inträdde aldrig i kriget trots att landet genom historien gärna har laddat kanonerna och dragit i fält. Spanien skulle komma att bli ett av de få länder i Europa, tillsammans med bland annat Sverige, som lyckades hålla sig utanför de båda världskrigen. Åren 1918–1923 kännetecknades av konflikter och stridigheter. Flera politiska grupperingar började göra uppror i olika delar av Spanien. 1921 blev också Marocko ett problem. Araberna, under ledning av Abd el-Krim, försökte och lyckades ta tillbaka en del av sitt land i ett krig som innebar enorma förluster för den spanska armén. På kort tid lyckades Spanien mobilisera 140 000 egna soldater och med hjälp från den franska armén kunde spanjorerna åter ta tillbaka de förlorade områdena och återställa ordningen.

Första diktaturen

Miguel Primo de Rivera, 1921. Foto: Wikipedia

För att förhindra ett anarkistiskt maktövertagande tog general Primo de Rivera, med kungens gillande, makten 1923 genom en militärkupp och den 15 september samma år gav kungen honom i uppdrag att bilda regering. Diktatur infördes för första gången i Spaniens historia. Monarkin bibehölls (efter italiensk förebild; Mussolini hade gjort ungefär samma sak 1922 med kung Viktor Emanuel III) med Alfonso XIII som formell regent. Det första som Primo de Rivera gjorde var att få slut på terrorverksamheten i landet och skapa en viss allmän ordning. Det andra, och kanske viktigaste, var att avsluta det marockanska kriget. I striderna deltog en man som nu för första 46 gången låter höra talas om sig. Det var samme man som senare under nästan 40 år skulle hålla Spanien i ett järngrepp av aldrig tidigare skådat slag. Det handlar om majoren och sedermera generalen Francisco Franco.

Regimen under Primo de Rivera gynnades till en början av goda ekonomiska världskonjunkturer och fördelen av att ha stått utanför första världskriget. När de goda tiderna 1929 förvandlades till dåliga, vände sig också folket mot diktaturen.

Primo de Rivera avgår

Efter sju och ett halvt år som Spaniens diktator tvingades slutligen Primo de Rivera den 28 januari 1930 att återlämna makten till kungen och avgå. Kung Alfonso hade dock ett svagt stöd hos folket och avsade sig kronan och makten i landet. Den 14 april 1931 lämnade han Spanien, ombord på kryssaren Principe Alfonso, och gick i ”frivillig” landsflykt. Republik utropades samma dag. 1932 gjorde general Sanjurjos, samme man som några år tidigare hjälpt till att införa republik, ett misslyckat försök till statskupp i Sevilla och fick en dödsdom som senare ändrades till livstids fängelse. Ett år senare blev han benådad och landsförvisad. Sanjurjos kuppförsök ledde till nyval 1933 där kvinnorna för första gången fick rösta. Högern hade stor framgång och den höger-centerregering som bildades leddes av Alejandro Lerroux. På natten den 6 oktober 1934 försökte Kataloniens regering göra en statskupp men blev dagen därpå övermannad av militären. Betydligt allvarligare blev de asturianska gruvarbetarnas uppror. Försedda med vapen, som de hade stulit i gevärsfabriker, tog de kontroll över Oviedo och nästan hela provinsen.

General Francisco Franco presenterar sig

Francisco Franco, 1964. Foto: Wikipedia

Regeringen vände sig till överbefälhavaren i Spanien och bad om militär hjälp. Gissa vad överbefälhavaren hette? General Francisco Franco kom på nytt att spela en framträdande roll. Han sände sina vältränade styrkor från spanska främlingslegionen i Marocko samt några spanska trupper från regementen i Marocko under befäl av överste Yague. Striden blev blodig och lång. Efter tio dagar lyckades Yague med sina specialtrupper ta staden Oviedo och kväsa upproret. Striderna blev häftiga med många skadade och döda. Dessutom hade fälttåget lämnat stora materiella skador på många gamla kulturbyggnader.

Publicerad den Lämna en kommentar

Spanien under 1800-talet

I 1700-talets många krig deltog Spanien konsekvent på Frankrikes sida. Detta ändrades radikalt efter franska revolutionen då Spanien istället inledde krig mot Frankrike, vilket i sin tur slutade dock med en fredlig allians mellan länderna. Men på nytt skulle spanjorerna byta sida. Efter mer än två århundranden av isolering från resten av Europa blev Spanien invaderat av fransmännen i början av 1800-talet. När Napoleon tvingade den spanske kungen att abdikera och satte in sin storebror José Bonaparte som kung år 1808, ledde detta till ett nationellt uppvaknande av sällan skådat slag.

Spanska självständighetskriget

Motståndet organiserades i form av ett krig som Napoleon aldrig kunde rå på, det så kallade spanska frihetskriget. Galicien, Baskien, Kastilien, Aragonien, Katalonien och Andalusien angrep den franska inkräktaren med en kraft och kampvilja som visade att hur olika regionerna än upplevde sig vara sinsemellan, så var utlänningarna än mer annorlunda och främmande. Regionerna kände sig tillsammans som ett enat land mot inkräktaren, vilket var något nytt i den spanska historien.

I sanningens namn ska dock erkännas att de inte hade klarat av detta utan hjälp. Den kom från England och framför allt från trupperna som leddes av överbefälhavaren general Wellington. 1814 hade spanska och engelska trupper under hans ledning drivit ut fransmännen ur Spanien. Och för att undvika att de allierade trupperna skulle tränga in i Frankrike, abdikerade Napoleon som regent i Spanien Därmed var frihetskriget slut efter sex års hårda strider.

Tre fruktansvärda inbördeskrig

Den gamle kungen Carlos IV:s son, Fernando, befann sig vid den här tiden i landsflykt i Frankrike när han fick en förfrågan om han ville komma hem och bli kung med löfte om att regera enligt den nya konstitutionen. Ferdinand bedyrade att han skulle följa reglerna, kom hem till Spanien och tog namnet Ferdinand VII. Sedan struntade han totalt i konstitutionen. Det blev på nytt kaos i landet och nu börjar det riktiga eländet. Kungen dör 1833. Han hade inte lyckats få någon manlig tronföljare och därför hade dottern Isabel utsetts till tronföljare sedan han för säkerhets skull infört kvinnlig arvsrätt till kronan strax innan hon föddes. Problemet var att hon bara var tre år gammal vid pappa kungens död. Det löstes genom att kungens gemål María Cristina regerade fram till prinsessans myndighetsålder. Fernando VII:s bror, Don Carlos, hade hela tiden hoppats att få ärva kronan och ville inte acceptera beslutet. Det var inte bara fråga om en kamp mellan två släktingar utan i högsta grad en klasskamp mellan det liberala blocket, kallade isabeliner och de konservativa carlisterna. Don Carlos enda möjlighet var att med våld försöka erövra kronan och nu utbröt det första av tre fruktansvärda inbördeskrig eller de så kallade carlistkrigen.

Isabel II – skandalernas drottning

Bild: Wikipedia

Vad hände då med den lilla prinsessan Isabel? För att förhindra att någon utomstående skulle sätta sig på Spaniens tron var den enda utvägen att myndigförklara Isabel i förtid och hon blev drottning samma år trots att hon bara var 13 år. Hon tog namnet Isabel II och regerade mellan 1843–1868. Hon blev de stora skandalernas drottning och skulle ha varit älskad av skvallertidningarna om de hade funnits. Hon var fruktansvärt materialistisk och ville tjäna pengar på alla seriösa men, framför allt, oseriösa sätt. Ett exempel på hennes girighet var när hon köpte upp billig mark och sedan såg till att järnvägen drogs fram över just den, som då hade ett helt annat pris för järnvägsbolaget. Om ni någon gång undrar över varför den spanska järnvägen är så mycket krokigare än i Sverige, så beror det på att Isabel krävde att den skulle gå fram just där hon ägde mark och så blev det som det blev, nämligen krokigt! Som drottning var hon närmast värdelös men som kvinna och femme fatale var hon en stjärna. Trots att hennes man var impotent lyckades hon med konststycket att föda nio barn. Fantastisk kvinna, eller hur?

Nuvarande kungens farfars far Alfonso XIII blir kung 1902

År 1875 blev ett av Isabellas nio barn ny kung med namnet Alfonso XII. Efter alla de problem som varit hoppades man mycket på den nya kungen. Han dog tyvärr år 1885 bara 27 år gammal och efterlämnade bland annat en gravid drottning. På nytt blev det problem med för unga tronarvingar. Drottning Maria Cristina födde en välskapt pojke och blev själv hans förmyndarregent. Slutligen vid 18 års ålder år 1902 kröntes han till Alfonso XIII och blev den nuvarande kungens farfars far. Vi börjar nu närma oss den moderna epoken i spansk historia.

Publicerad den

Habsburgs dynastin och Bourbonerna vid makten 1516 – 1788

Vid Ferdinands död 1516 ärvdes tronen i hans rike Aragonien av dottern Juana. Hennes sinnessjukdom, troligen schizofreni, gjorde att hon inte klarade befattningen som regent. Ferdinand och Isabellas dotterson Carlos I från kungahuset Habsburg i Österrike fick därför sköta regerandet i praktiken. Han var under åren 1516–1556 mer känd som den tysk-romerske kejsaren Karl V, inte att förväxla med Karl den store. Carlos I kom till Spanien som kung 1517 utan att tala spanska och med honom startade Habsburgs dynastin i Spanien.

Han abdikerade 1556 då han svårt giktbruten och sjuk drog sig tillbaka med sina religiösa grubblerier till klostret Yuste Extremadura, där han dog den 21 september 1558. Under honom som kejsar Karl V och än mer under hans son Felipe II (1556–1598) utvecklades Spanien till en världsmakt.

Felipe II:s rike var världens mäktigaste med över 20 miljoner undersåtar bara i Europa. Det dröjde emellertid inte länge förrän detta väldiga rike började knaka i fogarna. Felipe II:s fanatiska katolicism och protestantismens framgångar i norra Europa (år 1560 var de starkaste makterna i Europa – Spanien, Frankrike och Österrike – katolska) ledde till ett förödande krig i Nederländerna (nederländska frihetskriget). Felipe II dog den 13 september 1598 vid 71 års ålder och efter 42 år vid makten.

Arvsföljden efter Felipe II blev problematisk och höll på att åstadkomma ett hastig slut på Habsburgsdynastin. Sedan kungens ende son i första äktenskapet hade dött fick han bara flickor och de fick inte regera. Först i sitt fjärde äktenskap fick han äntligen en ny son som blev hans efterträdare. Under 1600-talet miste Spanien alltmer sin ledarställning i Europa. När det trettioåriga kriget, som varade mellan 1618–1648, slutade med westfaliska freden, fick Spanien lämna ifrån sig Holland. Och 1668, efter 88 år som spansk besittning, fick Portugal åter tillbaka sin självständighet. Spanien och Portugal skulle aldrig mer komma att förenas, trots att spanjorernas dröm om en återförening med Portugal som en enhet i de traditionella regionerna kom att bli kvar ända till vårt århundrade.

Den sista habsburgska kungen Carlos II var mentalt utvecklingsstörd och dog i november 1700, bara drygt 30 år gammal. Han hade i sina två äktenskap inte fått några barn, så det fanns plötsligt ingen arvtagare till den spanska tronen och därmed var Habsburgdynastin i Spaniens historia slut.

Bourbonerna kommer till makten

Nu började en frenetisk maktkamp om den spanska tronen. Felipe IV, Carlos II:s far, hade i sitt testamente föreskrivit att om inga barn föddes i sonens äktenskap, skulle rätten till tronen gå till kejsaren Leopold av den österrikiska släkten Habsburg. På så sätt hade kung Felipe IV försäkrat sig om att makten skulle stanna i släkten. Den franske kungen krävde dock att kronan skulle sitta på en
fransman genom ingifte i den spanska kungafamiljen. Frankrike var nu dessutom ansett som Europas bäst organiserade land och det var ett bra argument för att ha en fransman på tronen.

Efter en hänsynslös maktkamp bestämde sig den svårt dödssjuke kungen att gå förbi både habsburgarna och Ludvig XIV och gav tronen till en helt neutral fransk adelssläkt. Tyvärr dog denne tronpretendent inom kort. Till slut utnämnde kungen, på sin dödsbädd och efter kraftig övertalning från ärkebiskopen av Toledo, kardinal Portocaverro, den franske hertigen av Bourbon, Filip av Anjou, till kung av Spanien.

Arvtagaren till det spanska riket var endast 17 år gammal och sonson till Ludvig XIV och hans spanskfödda drottning María Teresa. Han kröntes i Madrid till Felipe V.

Den siste spanske habsburgske kungens död gav upphov till ett storkrig, det spanska tronföljdskriget, som inleddes 1701 och slutade först 1713 genom freden i Utrecht. Nu bestod riket Spanien i Europa bara av landet på den Pyreneiska halvön. Stormaktstiden i Europa var definitivt slut.

Detta blev början på bourbonernas dynasti som i direkt nedstigande led når fram till dagens kung, Felipe VI. Felipe V byggde under sin regeringstid det nuvarande kungliga slottet, Palacio Real i Madrid. På grund av en obotlig sinnessjukdom tvingades emellertid kungen att abdikera till förmån för sin son, som blev krönt till Ferdinand VI. Sinnessjukdomen gick emellertid i arv till den nya kungen som redan efter 13 år fick lämna över kronan till sin bror, som tog namnet Carlos III. Nu kom äntligen en riktig kung, varken sinnessjuk eller religiöst grubblande. Carlos III är en av de bästa kungar som Spanien någonsin har haft. Han gjorde mycket för Madrid och förvandlade staden till en modern europeisk huvudstad.

Publicerad den

Morernas välde i Spanien mellan 711 – 1492

Vi har nu kommit till en tidsperiod i Spanien som skulle vara i nästan åttahundra år och som fortfarande bär spår i dagens Spanien och framför allt i Andalusien. Detta bestämdes 450 mil från Spanien, vid Röda havets strand, av en man som trodde att han var Guds sändebud på jorden. Mohammed utövade doktrinen om Det heliga kriget. Efter hans död år 632 gav sig hans efterföljare iväg från Arabien och vid slutet av 600-talet hade deras ättlingar bland annat erövrat hela norra Afrika och väntade nu bara på rätt tillfälle att via Spanien komma åt Europa för att sprida sin muslimska lära.

Hur gick det då till? Året var 711 och en före detta slav, en berber vid namn Tariq ibn Ziyad gick med en armé på 7000 man över sundet vid Jabal Tariq (senare ändrat av kristna tungor till Gibraltar) och efter sju års fälttåg kom araberna att härska i det som idag är Spanien och Portugal. De skulle dock aldrig lyckas erövra hela Spanien. De fattiga folken i bergstrakterna i norr fick vara i fred och det var därifrån som motattacken senare skulle sättas in. De nya muslimska härskarna kom att kallas morer men var inte alla araber. Många kom från de västra delarna av Nordafrika. Morerna kallade sitt nya land för al-Andalus.

Från allra första början blev det moriska Spanien täckt med myter och legender, lite grand som en saga i Tusen och en natt. Det moriska väldet, länge med centrum i kalifatet i Córdoba, utgjorde en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om det, framför allt det praktfulla borgområdet Alhambra i Granada och moskén i Córdoba, den största och mest praktfulla i världen tillsammans med Mekkas moské. Córdoba expanderade och hade till slut 500 000 innevånare, 500 moskéer, 300 allmänna bad och 75 bibliotek. Det blev en av Europas vackraste huvudstäder. Konst och vetenskap blomstrade och stadens universitet var världens förnämsta, där studier och forskning inom medicin, matematik, filosofi, astronomi och arkitektur hade stor framgång. Här utfördes på 1000-talet världens första starroperation med hjälp av ett fiskben. Araberna var vid denna tidpunkt klart världsledande inom vetenskap och filosofi. Under 900-talet var Spanien ett av Europas rikaste och mest tättbefolkade länder och var ända till 1100-talet det vetenskapliga centrumet i den moderna världen

Återerövringen – la Reconquista

Redan några år efter den moriska erövringen inleddes, från bergstrakterna i nordost, den kristna återerövringen, la Reconquista. År 910 hade de kristna (los cristianos) tagit tillbaka de nordvästra och nordöstra delarna av Spanien. 1150 var halva landet återerövrat av de kristna, däribland Valencia och Zaragoza, och år 1139 hade Iberiska halvön utökats med ytterligare ett självständigt land, ett barnbarn till kung Alfonso VI utropade landskapet Portugal till det självständiga konungariket Portugal. Morernas välde i Spanien blev allt mindre. År 1236 föll deras huvudstad Córdoba och 1248 också Sevilla. Det är också vid den här tiden som morerna bestämmer sig för att bygga en ointaglig fästning i staden Granada med höga släta murar på utsidan och ett inre som taget ur en saga i Tusen och en natt. Det här arvet från den moriska tiden blev grunden till byggstarten för sagoslottet Alhambra, som skulle ta 183 år att färdigställa och som idag har över två miljoner turistbesökare per år.

Kungaparet Ferdinand och Isabella

År 1474 avled den både politiskt och fortplantningsmässigt ineffektive kung Enrique IV utan att lämna någon arvinge efter sig. De två möjliga tronarvingarna var Isabella – hans halvsyster – och Juana la Beltraneja, kvinnan som han påstod var hans dotter men som av motståndarsidan ansågs vara resultatet av ett snedsprång som Enriques hustru hade gjort med en medlem av hovet. Det behövdes ett krig för att avgöra saken. Kriget slutade den 1 mars 1476 då Isabellas styrkor under ledning av maken Ferdinand besegrade Juanas trupper. Detta var också samma år som Ferdinand besteg tronen i Aragonien. De båda kristna staterna förenades och så föddes nationen Spanien. Ett av Ferdinands och Isabellas mest bejublade samarbeten var det tioåriga fälttåg som kulminerade i krigssegern mot morerna. Under los reyes catolicos, det katolska kungaparet Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, fullföljdes Spaniens slutliga befrielse från morerna. Kungariket Granada, den sista återstoden av det moriska väldet, föll i januari 1492 och det långa inbördeskriget i Spanien var slut.